Om det riktiga Mörbylånga

I Det förlorade arvet tvingas Adam och Björn flytta till deras farmor på södra Öland - närmare bestämt Mörbylånga. För den som undrar så är det en befintlig ort som existerar i verkligheten, liksom många av de platser som beskrivs där. Jag själv är uppvuxen där och är mer än välbekant med t. ex det gamla Sockerbruksområdet, skogen där Alva och Adam först möter Lavryggen och småbåtshamnen.


Även om jag har utgått från det verkliga Mörbylånga och har försökt att beskriva det så likt jag kan, så har jag givetvis tagit mig en hel del friheter med hur det verkligen ser ut. Ett tydligt exempel är ovan nämnda Sockerbruket.


Sockerbruket i Mörbylånga, 1951


När jag växte upp var Sockerbruket fortfarande i drift och var en viktig del av min tidiga ungdom. Det känns som om att nästan allas föräldrar (eller åtminstone en av dem) jobbade där - i mitt fall var det min pappa, och innan dess även min mormor, morfar och farfar. Jag kan än idag - 23 år efter att det lades ned - känna hur det luktade när man kom in där. För en liten pojken kunde Sockerbruket verka oändligt stort (och då hade det ändå varit större innan jag föddes), men det har aldrig på långa vägar varit så stort som det beskrivs i boken.


Jag tror många kände som jag när Sockerbruket lades ned: att en del av Mörbylånga dog. Som på många andra småorter, så tvingades fler och fler affärer att lägga ned på grund av ökad konkurrens i storstäderna (för oss var det Kalmar och till viss del Färjestaden). Så det lilla samhället som hade både skoaffär, leksaksaffär, konditori m.m blev långsamt allt ödsligare. Jag kommer ihåg att jag tyckte mindre och mindre om Mörbylånga som liten, ju äldre jag blev (som barn ser man inte alltid tjusningen med småorter; nu gör jag det), men då kändes det som om att det inte riktigt fanns något att göra - inga ställen att gå till. Så vi var ute och lekte hela tiden - jag och min storebror Simon utforskade alla delar av Mörbylånga, känns det som. Vi lekte ofta i skogarna och under en sommar när det hade regnat ohyggligt mycket blev det översvämning vid Sockerbruket; då byggde vi flottar av gamla minigolfbanor och vattendunkar och lekte där.


Hade man fantasi var Mörbylånga ett utmärkt ställe att växa upp på.


Skansenskolan

I boken beskrivs också Mörbyskolan, vars motsvarighet i verkligheten heter Skansenskolan. Jag trivdes oerhört bra där och har försökt att beskriva den ungefär så som jag minns att det såg ut - med matsalen och allt. Lärarna som jobbade där är helt påhittade utan verkliga förlagor (förutom Gabriel Josefsson, vars förebild visserligen inte jobbade där, och träslöjdsläraren Palle, vars förlaga var oerhört omtyckt av så gott som alla).

Så jag själv (oavsett hur Adam och Alva upplevde skolan) har nästan enbart goda minnen därifrån. Men jag skulle dock tänka mig för en extra gång innan jag går in vid pojkarnas toalett utanför matsalen ...

Min mammas hus

När det gäller Moster Agnes hus så har jag nästan rakt av beskrivit min mammas hus. Jag känner nog få som har sådan ordning i trädgården och som verkligen brinner för skötseln av den. Ofta följde klasskamrater med mig hem på håltimmarna (i min klass på högstadiet var jag en av få som bodde i Mörbylånga - många kom från Färjestaden) och oftast kommenterade de alltid hur fint vi hade det i trädgården och jag kunde inte annat än att instämma.

Så, det var lite om olika platser i det riktigt Mörbylånga. Jag hoppas att de som varit där eller bor där kanske känner igen sig i beskrivningarna av vissa platser och att de som aldrig varit där får en någorlunda uppfattning om hur det ser ut. Och till Dig som aldrig varit där: åk dit. Se dig omkring i båthamnen, gå förbi parken och leta dig in till det gamla nedlagda sockerbruket - kanske, bara kanske, hittar du något från en svunnen tid där ...


Heta inlägg
Nya inlägg
Arkiv
Sök på tags
No tags yet.
Följ Stormstjärna
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square